21 Apr 2007 12:31

Har varit ur balans sedan jag gjorde det där förbannade högskoleprovet. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra åt min framtid, jag vet inte hur jag ska komma fram till en plan, och att göra provet fick mig bara att fokusera på vilket jävla misslyckande jag är.

Och det är faktiskt inte enbart i mitt huvud alltihop, jag har inga kvalifikationer som gör mig intressant på dagens arbetsmarknad, och jag kan inte finansiera studier.

På eget initiativ har jag det senaste året gjort försök att kontakta AF och FK för eventuell rehabilitering, men inte ens kommit så långt att jag fått ett möte.

Och sen är det allt det där som är i mitt huvud. För folk övervinner mycket värre situationer än min. Bestiger Mount Everest utan ben och sånt. Folk med drömmar och visioner och envishet och intiativförmåga och kreativitet och viljestyrka. Alla såna egenskaper jag inte har. Jo, jag fattar att det är sån jag borde vara. Jag fattar bara inte hur. Rädsla för framtiden får mig inte att ta mig i kragen och sätta igång, det paralyserar mig.

Jag har sällan känt mig som en riktig del av samhället, inte ens när jag levde "normalt". Hade inga karriärsdrömmar som tonåring (inte ens orealistiska sådana), ville inte gifta mig och få barn, ingenting. Tycker fortfarande att det är så svårt att planera. Steget är kort för mig att föreställa mig att världen skulle trivas bättre om den slapp mig.

Har tänkt en hel del på om mina tendenser till självsabotage beror på en rädsla för att bli bra. Det kan det vara, men på ett invecklat sätt. Om jag tänker på tillfällen i livet då jag inte var deprimerad, då jag jobbade eller studerade och hade ett socialt liv och allt flöt på, nej det skrämmer mig inte. Det som skrämmer mig är om alla skulle anse mig vara frisk och förvänta sig att jag är glad och gör saker rätt, medan jag egentligen skulle vara kvar i känslan av hopplöshet och förvirring och smärta. Den där svart-vita bilden av att antingen är man ett vrak eller så är man bra, när jag en stor del av tiden befinner mig någonstans däremellan. Jag vill verkligen inte vara ett vrak, men ibland tappar jag allt hopp om att bli bra och ser inte någon vits med att ens försöka.

Och egentligen ser jag det inte som en fråga om frisk eller sjuk. I mitt hjärta ser jag mitt tillstånd som ett straff för att jag inte är bra nog.

Önskar jag hade exempel från verkliga livet på personer som har varit i samma situation och tagit sig ur den. Något som kunde ge mig mer konkreta idéer. Det finns personer jag känner, eller hört om, som tagit sig ur svåra situationer, men omständigheterna har varit annorlunda, blir lite svårt för mig att identifiera mig.

Förutom framtiden då... det här med ECT:n. Jag hade två till behandlingar inplanerade men ställde in dem för att jag var rädd. Rädslan har smugit sig på mig i veckor, jag vet inte om den triggades av ångesten kring högskoleprovet, men jag tror inte det var enbart det, det hade jäst under ytan ett tag.

Försökte diskutera det i måndags med min psykolog. Han var mest nöjd med att jag slutat med ECT:n (inte så förvånande då han aldrig var för den), han såg det som självförsvar, att min mer aktiva och självhävdande sida inte ville acceptera en behandling där jag måste ge ifrån mig all kontroll. Snygg teori om den hade varit sann. Det är den inte. Jag är bara rädd. Det är inte alls något rationellt beslut baserat på risker och effekt, det är ingen personlig övertygelse. Jag vill bara inte behöva uppleva själva känslan av att bli sövd. Att ställa in behandlingarna fick mig inte att känna mig stärkt och handlingskraftig, bara patetisk.

Jag är lite lägre nu, eller en hel del upp och ner. Har varit värre. Men de grafiska bilderna på självskadande är tillbaka på sin plats i mitt huvud, fast jag gör inget så jag säger till mig själv att det inte är något att bry sig om. Det måste inte nödvändigtvis bli riktigt illa.