Så här står jag nu. Jag vill ju tro att om jag inte är akut suicidal så är allt bra, men att gå ut ur huset för fem timmars inte särskilt krävande aktivitet gör mig så trött att jag inte vet hur jag ska stå ut.
Och jag vet inte hur jag ska tänka. Ska jag bara anpassa mig till detta. Ska jag fortsätta hoppas på normalitet (kunna jobba/plugga heltid plus ha ett socialt umgänge)? Är det bättre att vara resignerad eller konstant bli besviken?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar