24 Nov 2007 10:49

Igår eftermiddag mådde jag alldeles utmärkt, träffade folk och hade kul. Idag är jag spänd, trött, har tankar på att skada mig.

Jag har personer att prata med, Mannen, mina vänner, min psykolog, och förstås folk på nätet. Och jag pratar faktiskt... jag tycker bara att det är svårt att alltid vara den som klagar. Särskilt när det är saker som andra inte kan göra så mycket åt.

På ett sätt blir det svårare och svårare varje gång jag får uppleva humörförändringar när jag startar/ändrar/slutar med mediciner, det stryker liksom under att det kanske finns biologiska faktorer inblandade, att det kanske inte bara är en fråga om att jag är en drama queen som gör dumma saker för att få uppmärksamhet (det är sånt jag säger till mig själv). Jag var över 30 innan jag fick hjälp från vården och det har varit rätt förvirrande. Trots att jag har tagit mediciner osv. är det egentligen inte förrän nu jag börjar inse att det kanske inte räcker med att lära sig några små knep, att jag inte kan prata mig ur detta eller bara rycka upp mig.

Det får mig att känna mig maktlös. Och det är en sak jag får ut av självskadandet, en känsla av att kunna bestämma själv vad som händer med min kropp, att jag har makt att göra saker även när andra inte vill att jag ska göra det.

Tankarna snurrar kring metoder och ilska över att folk "tvingar" mig att leva.

Inget kommer att hända, jag är inte så illa däran. Och jag har flera personer jag kan kontakta om det behövs. Det är bara så tröttande... att behöva kämpa med dessa tankar igen och igen.