10 Maj 2007 10:29

Oron jag känner över Mannen sjukdom följer med mig dygnet runt, och det är väl inte så konstigt.

Och sen alla andra tankar och känslor som denna situation rör upp - om åldrande och död och kärlek. Att inse att även om det finns en god chans att Mannen kommer att leva i många år till om han får behandling, så kommer jag garanterat att förlora honom en dag. Eller så dör jag själv. Självklart har jag vetat detta i teorin, men när det blir mer och mer verklighet - det är annorlunda.

Mannen är den enda människan som jag inte vet hur jag ska klara mig utan. Han är den enda som jag verkligen har släppt in i mitt hjärta. Jo, självklart skulle jag bli helt förstörd om jag förlorade något av mina barn, kommer man någonsin över en sån sak? Men det är ändå en annan typ av relation, det är jag som har förpliktelser mot dem och inte tvärtom. Och det är inte så att jag inte uppskattar övrig familj och mina vänner. Men Mannen känns... nödvändig. Som att jag inte kan andas utan honom.

Och jag är rädd för att dö själv. Väldigt rädd. Det är inget nytt, ibland är det min rädsla för döden som har varit drivkraften bakom mina självmordstankar, det har känts värre att leva i rädsla och ovisshet än att bara sätta igång och få det överstökat. Rädslan är inte så mycket för vad som händer efter döden, som för själva processen, att jag måste vara där och uppleva det, att det inte går att undvika.