17 Feb 2007 08:00

Vet inte hur jag ska formulera det här... jag förstår att de av mina närmaste som känner till mitt självskadande är glada att jag inte aktivt gör det just nu. Det är bara logiskt att folk inte vill ha mig på akuten. Men för mig är det en mycket större sak att inte ha så mycket av dessa tankar i mitt huvud nu. De fysiska realiteterna av suturer och magsköljning är mindre skrämmande för mig än att ha ett psyke som vill se mig skadad och död. Även fast jag på ett sätt förstår att enbart tankar inte kan skada mig så är tankarna ändå oändligt mycket mer smärtsamma än den kroppsliga smärtan.