18 Feb 2007 16:42

Mycket lång utläggning om mitt självskadande följer.

Ofta sägs det att självskadande är en överlevnadsstrategi, en "coping mechanism", ett sätt att tillfälligt må bättre. Och visst har jag ibland upplevt en kick, en känsla av lättnad, men de tillfällena har varit allt mer sällsynta. Normalt för mig är att jag vill göra något fysiskt skadligt, smärtsamt och som får mig att må dåligt efteråt. Jag är väl medveten om dessa konsekvenser, det är inte så att jag inbillar mig att det kommer bli en positiv upplevelse.

Jag skadar mig inte på en hastig impuls. Tankarna brukar byggas på under dagar-veckor-månader. Och jag kan sällan peka på någon viss händelse som utlöst det, oftast gör jag det när tillfället verkar vara rätt (att jag är ensam, har tillgång till mina favoritverktyg, tror jag att det kommer krävas medicinsk vård skulle jag kanske undvika en fredagskväll, o.s.v.) Om jag har tankar på att göra det men kämpar emot, eller inte har tillfälle, så tenderar tanken att hänga kvar och jag gör det bara några dagar senare istället. Morgnar är risken störst.

Tankarna verkar associerade med tillstånd av depression och/eller ångest. Det har hänt att jag tänkt på det när jag är glad, men det är ovanligt. Underligt nog har det varit några mediciner (psykosmediciner, Tegretol) som inte direkt gjorde mig mer uppåt eller helt tog bort tankarna, men som ändå stoppade mig från att agera ut dem.

Jag skär mig nästan aldrig efter att ha druckit alkohol eller tagit Stesolid. Det är som om jag måste vara tillräckligt fokuserad för att kunna göra det.

Jag känner alltid smärta när jag skär mig. Jag tycker inte om smärta. Ibland blir jag yr och illamående.

Hur det ser ut är viktigt, det ska vara blod och ärr.

Ofta känner jag mig tvingad, särskilt när det gäller överdoserna, som om det är ett otrevligt jobb som jag har blivit tilldelad.

Undrar, är det för att få uppmärksamhet? I så fall är jag rätt dålig på att utnyttja det. Den person som vet mest om mitt självskadande är Mannen, men jag får alltid massor av uppmärksamhet från honom oavsett, jag kan inte se att självskadandet ger mig någon sorts specialbehandling från honom. Resten av familjen berättar jag inget för. De som läser denna tråd vet, men jag får lika mycket feedback när jag skriver om annat. Min bästa vän vet ibland, vi pratar sällan om det. Det är bara ibland som jag berättar för min psykolog och jag visar aldrig upp skadorna. Har inte fått någon särskild sympati eller specialbehandling för det. Jag brukar inte ringa varken honom eller min läkare, utom vid medicinjusteringar och sånt. När jag kommer till akuten känns det enormt pinsamt. När jag är inlagd håller jag mig mest för mig själv. Jag kan inte säga med säkerhet att jag inte skadar mig för uppmärksamhetens skull, men jag kan inte riktigt räkna ut vad jag i så fall har fått ut av det.

Det som är svårast för mig att värja mig mot är när jag ser bilder i huvudet av skador, jag vet inte säkert om jag kommer att försöka kopiera det jag ser eller inte. Det har hänt. Jag blir så osäker, särskilt som jag inte begriper vad som får mig att kämpa emot självskadetankarna vid vissa tillfällen och ge efter vid andra.

Det finns en bred zon där jag kan ha självskadeimpulser och fortfarande vilja stå emot, är beredd att prova olika sätt att distrahera mig, krama isbitar i händerna, duscha hett, tugga ingefära, ta en promenad i regnet, lista för och emot, räkna skadefria dagar och utmana mig själv, mycket annat. Och sen kommer en tröskel, när jag väl passerat den så tar den destruktiva sidan över och skrattar bara åt tanken att stoppa skeendet. Den del av mig som försöker skydda mig knuffas åt sidan och får bara se på från läktaren, tills det som ska göras är klart, då får hon komma tillbaka och städa upp röran. Jag har inte kommit på vad som för mig över tröskeln.

Jag kan känna mig mycket hotad av mina destruktiva tankar, som om de är en främmande närvaro som äter mig inifrån.

Jag kan också känna det som om självskadandet är nödvändigt och något som definierar mig. Att utan det skulle min personlighet gå upp i rök.

Mer frågor än svar.

För att avsluta på en lite mer positiv fot så känner jag mig just nu förvånansvärt fri från destruktiva impulser. Jag vill inte dö. Jag vill inte skära mig eller överdosera. Jag känner mig inte tvungen att dricka alkohol eller hoppa över medicinerna, inga fixa idéer om mat, ingen sömnbrist eller överdrivet slösande eller vanföreställningar om siffror. Det bästa är att jo faktiskt - jag känner mig som mig själv. Jag har känslor, jag kan vara närvarande, jag kan ha kul och jag kan bli sur.

Oron finns där för att jag inte vet hur länge det kommer vara. Det känns som om jag inte har mycket tid. Men jag har ändå mer tid än jag hade.