Lyckades till slut få ihop tre timmar sömn, kunde varit värre.
Känner mig tydligt mer energisk idag, kan vara medicinökningen (medicinen verkar på noradrenalin). Men den verkar också ge energi till de inte-så-bra tankarna.
Lyssnade på smöriga kärlekssånger på kvällen och grät. Har ihållande visioner av begravningar, min egen och andras. Inte på "när jag är borta kommer de att sakna mig"-sättet - det skulle ha varit lite pinsamt men väldigt mänskligt - det här handlar mer om ruttnande kroppar och äckel.
Tänker att jag inte vill bli bättre, för det betyder att involvera sig mer i livet, vilket bara gör så jävla ont.
"Jag borde varit död redan"-tankarna är tillbaka. På ett sätt kan jag se att de nog är helt skruvade, men igenom filtret av min känslomässiga logik är de totalt förnuftiga. De säger att depressionen är ett tecken på att jag borde ha dött 1999, att mediciner och terapi inte kommer att fungera för mig eftersom jag går emot universums vilja, att anledningen till att jag inte kunnat komma fram till en användbar framtidsplan är att den förutbestämda planen för mitt liv redan har tagit slut. För att vara någon som egentligen inte är lagd åt det andliga hållet så är jag bra på vidskepelse.
Jag försöker låta ironisk för att ingen ska tro att jag menar allvar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar