19 Feb 2007 10:29

Jag har haft återkommande depressionsperioder sedan jag var 13, inser jag nu sett i backspegeln, så det är väl lite orealistiskt att förvänta sig att det bara ska försvinna. Men det var inte lika tungt när jag var yngre, jag har inget minne av att ha varit självmordsbenägen ens under stress förrän jag var 36.

Vissa saker har också blivit mycket bättre på senare år, med terapi och att prata och skriva i allmänhet, de troligen trauma-relaterade flashbacks och dissociativa fenomen jag kämpat med. Jag har inte haft värk p.g.a. ångest på länge. Jag klarar av att låta främlingar ta på mig.

Men vissa depressiva symptom har egentligen bara påverkats av mediciner. Det fanns piller som drog mig ut ur dysfori, anhedoni, isolering och destruktiva tvångstankar på bara några dagar. Tyvärr slutade de att verka med tiden.

Livsstilsförändringar har ibland förbättrat saker, ibland tvärtom. När jag började plugga blev det starten på fyra mycket bättre år än innan. Att gå in i mitt livs första verkligt kloka, stabila förhållande och att bry mig mer om kost och motion har sammanfallit med att jag börjat skada mig och ha allvarliga självmordsplaner. Det kan bli lite förvirrande!

Det finns definitivt områden jag behöver jobba mycket mer på, särskilt självkänsla. Det förvirrar mig också, för många saker verkar så beroende av tillståndet för dagen. Som att det just nu inte är någon ansträngning alls att inte skada mig, medan det är något jag inte alls klarar att slåss mot vid andra tillfällen. Som hur jag kan tala inför publik ibland, eller inte våga öppna dörren. Som hur jag kan bli alldeles varm inombords när jag får höra att jag är älskad, eller känna överväldigande förtvivlan. Som hur stressiga situationer kan göra mig välorganiserad och rationell, eller panikslagen och vimsig. Som att jag för en månad sen på allvar trodde att min död var en del av en större plan eftersom 7-2=5, vilket jag verkligen inte tror nu och inte trodde en månad tidigare. Mer förvirring!

ECT-behandlingen har varit mycket effektiv för att ta mig ur ett självdestruktivt tillstånd. Men det funkar bara kortsiktigt. Jag vet inte hur många gånger jag kan upprepa det utan att steka hjärnan. Narkosen innebär också en liten men dock reell risk. Och även om jag fortsätter behandlingen så vet jag inte om den kommer fortsätta att funka, eller om den kommer tappa effekten.

Det är knepigt, samtidigt som jag tycker att jag på vissa sätt mår mycket bättre nu än för säg fem år sen, så har de suicidala episoderna blivit mer fokuserade och riskfyllda. Den här senaste var rätt nära ögat. Att säga nej till en behandling p.g.a. risker är inte heller riskfritt.

Så... jag vet inte vad som kommer att hända.