Det känns så otroligt genant. Jag tillåter ingen att verkligen hjälpa mig, men jag vill ändå ha kontakt.
Det är som om jag ser mig själv på avstånd, ser vad jag gör och vad konsekvenserna är, men jag kan inte nå fram till mig själv och stoppa det. Som att se en olycka inträffa och inte göra något. Så jävla äckligt.
Och dr B ringde nyss. Jag hade slumrat till, har sovit dåligt senaste veckan, så jag var lite yrvaken när telefonen ringde. Han var trevlig som vanligt. Det känns så förödmjukande att inte kunna förklara varför jag ställde in behandlingen.
Känns som enda vägen är att gå och gömma sig, men jag vet ju samtidigt att jag är tryggare om jag håller kontakt med folk.
Önskar så att jag var en bättre människa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar