Mötet med min psykolog blev rätt intensivt men det är bra. Vi har inte gjort upp definitiva planer ännu, men jag ska komma tillbaka nästa vecka. Han frågade hur jag känner angående situationen och jag tror jag kunde vara ärlig, att jag inte gillar osäkerhet, men inte är särskilt upprörd, att jag ändå uppskattar att han var ärlig angående sina tvivel. Men jag känner mig också lite missförstådd, vilket rör upp alla gamla minnen av att bli missförstådd inom psykvården, och det är ju jobbigt.
Jag tog upp hur jag ofta känt att psykpersonal antar att jag ber om hjälp för att jag så hemskt gärna vill träffa läkare, vara på avdelningen, osv. Men för mig är det snarare en skitjobbig situation som jag inte vet hur jag ska hantera själv, och som är för mycket för familj och vänner att ta hand om, och jag ser ingen annan utväg än att be om vårdens hjälp. Det är inte specifikt för att jag vill ha med vården att göra, utan för att det är den möjlighet som står mig till buds just då.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar