Jag tror att många inte skulle välja en behandling om det innebar att de inte fick träffa sin psykolog på månader, kanske inte alls mer. Men jag är alldeles för rädd. Det blev påtagligt verkligt för mig hur nära kanten jag var den här gången (och jag planerade inte någon mesig överdos), jag har inte råd att låtsas att mina värsta anfall av depression "bara finns i mitt huvud".
Och det är så inte hur jag önskar att saker vore. Jag är avundsjuk på dem som har fixat sig själva med terapi, eller stödgrupper, eller med att gifta sig, eller finna Gud, eller pilates, eller omega 3, eller rock'n'roll... Min lösning är tillfällig och riskfylld. Jag är ändå tacksam, det är svårt att inte vara tacksam över att ha fått så här mycket smärtlindring. Men jag är också besviken över att jag inte lyckats få mer långsiktiga och allmänt accepterade metoder att funka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar