15 Feb 2007 10:01

I bakhuvudet finns ett medvetande om att jag inte har några som helst garantier för att det positiva tillstånd jag är i just nu ska vara. Jag vet inte hur många ECT-behandlingar jag kan göra utan för mycket negativa effekter, eller om de kommer att fortsätta funka. Mediciner har hjälpt ibland, men bara under en begränsad tid. Terapi kan väl vara bra, och att ha familj och vänner är underbart, men det har oftast inte varit nog när jag haft mina mörkaste stunder. Det känns som om jag måste vara närvarande i nuet så mycket som möjligt, uppskatta livet medan jag kan.