Varför? Jag vet inte. Det fanns ingen särskild utlösande händelse, annat än att jag var ensam hemma för första gången på evigheter. Jag kände mig inte upprörd eller avskärmad. Jag försökte inte kämpa emot. Kände mig väl egentligen bara nöjd för att jag klarade av att skära mig. Jag hade inte gjort det sen oktober, men det stör mig inte. Just nu är jag glad att min arm svider, jag tycker om hur den ser ut.
Skriver ändå ner det här för en liten rationell del av mig sitter fortfarande här och inser att det är något fel med att vara så avslappnad angående att jag skadat mig. Mer saker att berätta för dr B.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar