Jag överlevde läkarbesöket förvånansvärt nog. Det blev inte så farligt. Mannen gick med mig - jag var inte helt säker angående det först, jag kan tycka att det är väldigt obehagligt att sitta och lyssna på folk som pratar om mig, men jag hade följt med honom på hans koll av hjärtat på morgonen och det kändes liksom rättvist att låta honom göra detsamma. Och i slutändan var det bra för oss båda.
Dr B funderar nu kring att det kan vara någon form av bipolär sjukdom. Jag blir inte direkt manisk, men jag har tydliga skiftningar i humöret utan yttre orsaker, vilka verkar ha blivit mer utpräglade med åren. Jag har bara avfärdat det tidigare, "uppåtperioderna" är korta och inte så extrema att folk tycker att jag är galen, "nedåtperioderna" är så mycket längre och tydligare. Dr B föreslog lamotrigin/Lamictal eller litium, och jag gick med på lamotriginet. Inte för att jag har stora förhoppningar, men det känns bättre att försöka med något och inte bara ge upp... även om allt jag får ut av det är några veckors placeboeffekt så är det bättre än inget.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar